Midnattskronan av Sarah J. Maas

En lönnmördares lojaliteter är alltid ställda under tvivel. Men ­hennes hjärta vacklar aldrig.

Artonåriga Celaena Sardothien är skarp, modig och vacker. En fulländad förförerska och den bästa lönnmördare hennes värld någonsin skådat. Men även om hon vunnit kungens lönnmördartävling och därmed blivit hans kämpe, har hon varken friheten att fatta sina egna beslut eller att följa sitt hjärta.

Endoviers hemska saltgruvor, där hon hölls som slavarbetare före tävlingen, var ingenting för henne jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende – en kung vars styre är så ondskefullt att det tycks omöjligt att utmana. Celaena ställs inför hopplösa val. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden?

Hon måste välja vad hon ska slåss för: sin överlevnad, sin kärlek eller rikets framtid. För en lönnmördare kan inte få allt. Och om hon ändå försöker riskerar hon att gå under.

Jag blev verkligen förtjust i Celaena och Endovier efter första boken. Trots att jag varken gillar playboys och tysta, starka män som inte vågar prata om sina känslor, så plöjde jag igenom Midnattskronan på en kväll. Det är en solklar sträckläsarbok som är omöjlig att lägga ifrån sig när man väl har börjat! Jag är extra förtjust i kvinnor med oanade krafter som bara är sådär extra mycket bättre än alla män i hennes närhet. Verkligen girl power i sin yttersta form.

Sista biten av boken så störde jag mig något enormt på Celaena och hennes vrede gentemot en person som hon uppenbarligen älskar. “Sveket” tycker jag inte var något att bli så arg och sårad av, speciellt inte då det inte var personens fel egentligen. Nä, hon betedde sig ytterst illa och det kändes inte helt logiskt av henne som person.  Bortsett från den delen så var det en riktigt bra uppföljare och jag ser fram emot bok tre!

Jag läste boken “Crown of Midnight” på engelska.