Allt som blir kvar av Sandra Beijer

Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom?

Från dagen han klättrade in och sa hej var det något i huvudet som hoppade snett. Med en gång la sig ett lager över hornhinnan och jag blinkar alltid en extra gång innan skärpan fixeras. När det ännu var en påminnelse om att han väntade i min säng kunde jag stå ut. Men nu. Vad händer nu? Han är inte bara i ögonvrån, i periferin en millisekund när jag råkar missta någon annan för honom. Nej, han är snart framför mig, precis där, i varenda person som passerar.

Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.

När jag läste om boken så tänkte jag direkt att det här inte kommer att vara en bok för mig. Jag får ångest bara av tanken på hur vissa ungdomar lever sina liv. Droger, sex och festande. Bland det minst intressanta som finns att läsa om. Hur orkar ni? Jag älskar snarare att läsa om nördarna eller de utstötta som väljer att avstå från det destruktiva och istället blir introverta och inte skadar sig själva eller utsätter sig för fara för att utvecklas. Matilda är tyvärr ännu en tjej i raden av tjejer som gör allt för att bedöva sig själv för att komma bort från sina känslor och verkligheten. Det första hon gör är inte att ta upp en bok för sin verklighetsflykt utan det är alkohol och droger som gäller. Nu så tyckte jag trots allt det om Matilda och kände med henne även om valen hon gör känns så naiva och ologiska enligt mig.

Den handlar om att bli lämnad och försöka hitta tillbaka till sig själv kan man väl säga. Och att inte veta alls hur man ska göra det, att följa varenda impuls för att överhuvudtaget få känna något alls. – Sandra Beijer

 Boken är fantastisk att läsa, det är som poesi. Den är värd att läsa enbart för det och även om historien i sig är väldigt jobbig så blir man glad av hur den är skriven. Jag älskade verkligen språket, karaktärerna och flytet i berättandet, men slutet fick mig att känna mig snuvad på konfekten. Boken är för kort! Det kändes som om det fanns mer till historien än vad vi som läsare får veta. Jag saknade detaljer. Detaljer som krävs för att jag ska kunna ta till mig alla känslor, för att förstå. Nu berättas det från Matildas synvinkel, men jag förstår inte hur man kan behandla sina vänner och flickvänner så, att man inte berättar allt bakomliggande utan väljer att undanhålla information. Det är i min värld lika illa som att tala osanning. Sen är det förmodligen bara jag, men även om karaktärerna är av den förlåtande sorten, så är jag som läsare långt ifrån sådan. Vedergällning, det är min typ av lyckligt slut. Det är en fantastisk bok även om min icke neurotypiska hjärna inte förstår allt.

Tack Natur & Kultur för recensionsexemplaret!