Jag utan dig

Jag utan dig av Kelly Rimmer

A story of how love can break our hearts – and heal them.

Callum arbetar på en stor PR-byrå i Sydney och tar varje dag färjan hem till förorten Manly. En dag på färjan kommer han av en slump i samtal med Lilah, som är en engagerad jurist och miljökämpe, och detta första möte utvecklar sig snabbt till en stormig förälskelse. Ingen av dem tror egentligen på kärlek vid första ögonkastet, men de klickar helt enkelt med varandra.Lilah försöker först kämpa emot med alla medel. Hon hittar på den ena ursäkten efter den andra för att inte låta känslorna ta över, men till sist ger hon upp och låter sig översköljas av kärleken. Allt ser ljust ut, och deras förhållande blir allt starkare. Men så kommer den dag då Lilah inte längre kan ignorera de sjukdomstecken som hon fruktat och hållit hemliga för Callum…

Det här känns som en bok man antingen älskar eller hatar, eller är det kanske själva genren i sig som skapar så starka känslor kring boken? Det är omöjligt att börja läsa boken utan att redan innan veta att den ena huvudpersonen är sjuk, har man läst böckerna som den jämförs med (Livet utan dig och En dag) så vet man ungefär hur det hela kommer att sluta. Det är faktiskt just denna jämförelse som förstör lite av tjusningen med boken, för det är inte särskilt roligt att läsa en bok som man redan på förhand vet hur den kommer att sluta. Och att jämföra Jag utan dig med böcker som har de mest tragiska sluten känns väldigt ödesdigert.

Det andra som jag störde mig väldigt mycket på var tiden det tar innan själva sjukdomen i fråga nämns eller tas upp ordentligt. Väldigt segt och väldigt jobbigt att läsa när man vet i stort sett allt innan det står i boken. Man lider med huvudpersonerna genom hela boken och det är nog det jag tyckte bäst om. Att man faktiskt känner med dom även om man kanske aldrig själv har upplevt en sådan förlust – och hoppas att man aldrig ska behöva det heller. Jag tillhör dessvärre den typ av läsare som älskar lyckliga slut (eller där precis alla dör / ondskan segrar totalt) och då känns sådana här melankoliska historier ganska mesiga. Romantiken är det inget fel på, jag tyckte verkligen om Lilah och Callum, men det känns inte som en minnesvärd historia. Det är ingen bok som påverkade mig på djupet även om den var både läsvärd och lättläst.

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

Var på en trevlig bokfrukost hos Rabén & Sjögren i början av april som jag glömde bort att publicera på bloggen (utkastet låg kvar nu när jag skulle skriva ett nytt inlägg.) Det var fokus på serier denna gång vilket är något jag ÄLSKAR!

Jag hade verkligen sett fram emot att läsa Mats Strandbergs nya bok Monster i natten som är illustrerad av Sofia Falkenhem. Att den inte främst riktar sig till barn i 20-30-årsåldern tycker jag spelar mindre roll. Varulvar ligger både mig och Mats varmt om hjärtat, likaså skräck. Jag har sparat hans bok Färjan ett tag nu, för att läsa i höst då det är betydligt mörkare och läskigare ute. Vi fick i alla fall lyssna på hur det kom sig att det blev en bok om en lite sötare varulv och vad som kommer härnäst.

Sen var det dags att höra om Katten Nils som Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarsson skapat tillsammans. Det är en lång process från idé till en färdig bok och serien går även i Kamratposten. Joakim har även varit med och gjort serieromanen Välkommen till Skogsbingelskolan ihop med Mårten Melin som han träffade när de jobbade på Bamse.

Förläggare Josefin Svenske presenterade även den amerikanska serieromanen Roller Girl av Victoria Jamieson som vi fick se ett klipp om och sedan kom två tjejer upp på scen, Majken och Nadja. De är riktiga roller girls och berättade hur sporten går till, vilken utrustning som behövs och vilka tekniker man använder. Riktigt kul att få lyssna på!

Till sist så presenterade redaktören Fabian Göransson Knas, som ska påminna en hel del om klassiska gamla MAD-tidningarna. Det var aldrig något för mig (föredrog Pyton & MegaPyton – inget för barn) men jag vet många som uppskattade just den stilen, så Knas är en svensk version för yngre läsare.

Tack för ännu en fin frukost och jag hoppas att vi ses igen i höst!