Oceanen vid vägens slut

av Neil Gaiman

Minnets trådar drar oss in i ett sedan länge glömt händelseförlopp där en liten pojke stod öga mot öga med förgörande ondska och fann den vackraste vänskap man kan önska.

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Jag hade ingen aning om vad den här boken skulle handla om när jag först plockade upp den. Jag var i behov av en bok att läsa på pendeln och den här råkade stå närmast till hands i min bokhylla. Vilken värld jag kastades in i! Det är exakt sådana här böcker jag letar efter, magiska, spännande böcker som låter läsaren besöka en värld som är mer än vår egen. Neil Gaiman är bra på just detta även fast jag inte varit överförtjust i hans böcker så gillade jag Stardust och Coraline.

Den har just den typ av berättande som gör att man lättare förälskar sig i boken. Där en person berättar om något speciellt som hände när personen var ung och man då förflyttas bakåt till den tidpunkten och sedan knyts historien ihop på slutet genom att vi kommer tillbaka till nutid. Det är en lättsam bok som verkligen känns tungt att ha läst ut. Det här är en sån där bok som man måste uppleva själv för att förstå varför den är så bra.

Andra boken i succéserien om Nikki Maxwell

”Recept på katastrof: Ta 4 fester. Tillsätt 2 kompisar och 1 förälskelse. Dela med 1 elak tjej som vill KROSSA Nikki. Blanda väl, håll för ögonen och TA SKYDD!
Jag trodde aldrig det skulle hända, men mitt liv börjar ÄNTLIGEN ordna upp sig.”

Det är dags för Halloweenfest på Nikkis skola. Till en början är hon en del av städgruppen. Men när nästan alla i kommittén som ska anordna festen för skolan avgår blir Nikki ordförande. Allt är omkastat. På själva festdagen ska Nikki bolla tre roller samtidigt i tre olika kostymer. Det blir rörigt, galet och bra.

Det här är en så pass bra bokserie för lite yngre läsare att jag bara var tvungen att läsa vidare. Böckerna är utformade så att de börjar precis där den andra slutade, så har man möjlighet så kan man läsa alla som finns ute på raken så får man en riktigt lång bok 🙂

Nikki är i bok två fortfarande inte modig nog att stå upp för sina åsikter och känslor, men det börjar som sagt ordna upp sig för henne något. Illustrationerna är riktigt roliga, men som äldre läsare hade jag gärna haft mer text men behållit samma mängd bilder därav mitt medelbetyg. Men låt inte betyget styra, för det är som sagt en så pass bra serie att jag fortsätter läsa kommande delar. Riktigt bra översatt till svenska är de också (trots att jag föredrar titeln Dork diaries) vilket gör att man slukar böckerna på någon timme eller två. Perfekt läsgodis för både tjejer och killar i alla åldrar, men främst till de som inte riktigt har kommit in i bokbesatt-fasen och behöver lite bilder för att orka sig igenom en hel bok. Rekommenderas varmt!