En sekund i taget av Sofia Nordin

En gripande, otäck och väldigt intressant berättelse om Hedvig, vars hela familj dött i en mystisk feber. Hon lämnar lägenheten, vet inte om det finns några fler människor kvar i världen eller om hon är helt ensam kvar.

På gatorna ligger det döda människor överallt, det är alldeles tyst. Hon cyklar till skolan, går till förrådet med friluftssaker, packar ner så mycket hon kan. Men vart ska hon ta vägen? Hon kommer på att skolan har en undervisningsgård med djur en bit utanför stan, dit beger hon sig. Och där bygger hon långsamt upp en tillvaro: hon lär sig elda i spisen, mjölka korna, och efter ett tag känns plötsligt allting ganska som vanligt.

Även om skuldkänslorna över att ha lämnat sin familj, över att vara ensam kvar, är ständigt närvarande. Det går inte att tänka på. Det går inte heller att inte tänka på. Och hur ser framtiden ut, den långa raden av ensamma dagar?

Det blir inte riktigt så illa som Hedvig först trott, en dag kommer en tjej till gården. Hon trodde också hon var ensam kvar. Tillsammans försöker de skapa en tillvaro mitt i den stora ovissheten. Ska det vara så här resten av livet?

Den bästa svenska ungdomsromanen jag har läst på sistone som inte har ett övernaturligt tema. Det handlar om Hedvig och hennes ensamhet, hennes känslor och hur hon försöker klara sig i en värld som har gått under. Det är gripande och jag fastnar direkt för Hedvig som person, hon är lätt att tycka om och att sätta sig in i hennes situation är lättare än man kan tro – så länge man har en gnutta fantasi och empati för påhittade karaktärer – så man fastnar fort. Den är bra skriven och det enda jag klagar på som vanligt med bra böcker är att de är alldeles för korta. Det abrupta slutet gör att det inte är en fullpoängare för mig, det och att den känns som om man missar något, att det fanns ännu mer att berätta. Kanske kommer det med i uppföljaren. Det återstår att se.