En sekund i taget

En sekund i taget av Sofia Nordin

En gripande, otäck och väldigt intressant berättelse om Hedvig, vars hela familj dött i en mystisk feber. Hon lämnar lägenheten, vet inte om det finns några fler människor kvar i världen eller om hon är helt ensam kvar.

På gatorna ligger det döda människor överallt, det är alldeles tyst. Hon cyklar till skolan, går till förrådet med friluftssaker, packar ner så mycket hon kan. Men vart ska hon ta vägen? Hon kommer på att skolan har en undervisningsgård med djur en bit utanför stan, dit beger hon sig. Och där bygger hon långsamt upp en tillvaro: hon lär sig elda i spisen, mjölka korna, och efter ett tag känns plötsligt allting ganska som vanligt.

Även om skuldkänslorna över att ha lämnat sin familj, över att vara ensam kvar, är ständigt närvarande. Det går inte att tänka på. Det går inte heller att inte tänka på. Och hur ser framtiden ut, den långa raden av ensamma dagar?

Det blir inte riktigt så illa som Hedvig först trott, en dag kommer en tjej till gården. Hon trodde också hon var ensam kvar. Tillsammans försöker de skapa en tillvaro mitt i den stora ovissheten. Ska det vara så här resten av livet?

Den bästa svenska ungdomsromanen jag har läst på sistone som inte har ett övernaturligt tema. Det handlar om Hedvig och hennes ensamhet, hennes känslor och hur hon försöker klara sig i en värld som har gått under. Det är gripande och jag fastnar direkt för Hedvig som person, hon är lätt att tycka om och att sätta sig in i hennes situation är lättare än man kan tro – så länge man har en gnutta fantasi och empati för påhittade karaktärer – så man fastnar fort. Den är bra skriven och det enda jag klagar på som vanligt med bra böcker är att de är alldeles för korta. Det abrupta slutet gör att det inte är en fullpoängare för mig, det och att den känns som om man missar något, att det fanns ännu mer att berätta. Kanske kommer det med i uppföljaren. Det återstår att se.

betygbetygbetygbetygbetyg
En sekund i taget | Sofia Nordin | 193 s. | Recensionsex från Rabén & Sjögren. | 2013

Austenland

Efter ett långt uppehåll då jag inte haft någon inspiration till att bokblogga – mest pga att jag aldrig får någon läsro när jag pluggar – så har jag ändå en hel del recensioner att lägga upp. Bland annat av en bok jag läst som skoluppgift och några filmer samt seriealbum.

Austenland är en romantisk komedi om Jane Hayes (Keri Russell), en till synes normal singelkvinna i 30-årsåldern med en hemlighet: hennes besatthet av allt som har med Jane Austen att göra.

När hon bestämmer sig för att spendera sina livs besparingar på en resa till en engelsk semesterby riktad mot Austen-besatta kvinnor såsom hon själv blir hennes drömmar om att träffa den perfekte gentlemannen plötsligt mer verkliga än vad Jane någonsin kunnat tro.

Jag har tyckt om Keri Russel som skådespelerska sedan Felicity sändes på tv för många år sedan, men det är inte ofta hon väljer att göra filmer av bättre kvalitet. Austenland har en riktigt löjlig inledning när vi introduceras för Jane, en amerikansk Austenbesatt kvinna som inte kan hitta en man som håller Mr Darcys (”Stolthet och fördom”) standard. Jane framställs som en ganska störd kvinna – något som inte är lätt att identifiera sig med är jag rädd – som får problem i sitt privatliv tack vare sin besatthet. Hon är trött på sitt jobb och alla träskallar hon hela tiden möter, vilket gör att hon tar sina besparingar och köper en all inclusive vistelse ute på den engelska landsbygden. Tanken är att hon tillsammans med andra turistande Austenister och inhyrda skådespelare ska bo och leva Austenliv på en vacker herrgård. Resebyrån garanterar dessutom en romans i slutet av semestern, men inget säger att det är en genuin sådan…

I England så möter hon en annan amerikanska – fantastiskt fina Jennifer Coolidge (hon är verkligen ett original) – som också har köpt ett Austenpaket, men den ännu dyrare varianten. De båda kvinnornas olika upplevelser på Austenland blir ganska komiska om än något larviga. Jag är verkligen förtjust i Brett McKenzie från favoriten ”Flight of the Conchords” och han har en stor roll i filmen. Filmen blir tack och lov bättre mot slutet och även om den där fina Austenkänslan aldrig infinner sig utom i en scen i slutet.