Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig.

Och så länge hon sitter inlåst och inte kan skada någon är det ingen som bryr sig om det heller. Världen har för fullt upp med att falla sönder för att ha tid med en 17-årig, trasig och inbunden tjej. Svält och sjukdomar decimerar befolkningen, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färg. Återetablissemanget sa att bara de kunde ställa saker till rätta igen, och de låste in Juliette i en cell. Nu har så många människor dött att de överlevande viskar om krig. Och Återetablissemanget ändrar sig. Kanske är Juliette mer än en pinad själ i en giftig kropp. Kanske är hon precis vad de behöver just nu. Juliette tvingas välja: bli ett vapen i Återetablissemangets tjänst. Eller slåss mot dem.

Juliette känns som en tvillingsjäl, hon tänker som mig, hon beter sig som mig och hon har något som gör att hon inte vill att andra ska röra henne. Fast det hon innerst inne vill är att någon ska kunna hålla om henne. Det kan jag relatera till med min aspergers, jag tyckte inte om att folk rörde mig, men sen kom jag till insikt att det inte är en ursäkt att hålla sig undan folk för det. Precis det som jag vet att Juliette kommer lära sig.

Boken är skriven på ett sätt så att man känner att man får veta Juliettes inre tankar och känslor. Den är poetiskt skriven, något som irriterar till och från men samtidigt är det som gör boken så tilltalande. Ett tveeggat svärd som man vill spetsat på om och om igen. Jag gillar att läsa om dystopier, det tilltalar mig att det kan faktiskt bli värre än vad det är nu. Vi har det ganska bra ändå. Det bästa är också de överstrukna meningarna, som är precis så vi människor tänker, vi tänker något dåligt, något dumt som vi sedan stryker över i vårt sinne och ersätter med en bättre tanke. Det betyder inte att vi inte har tänkt det där dåliga och här får vi veta exakt vad det var hos Juliette. Nu är det förstås hennes anteckningar, men där gör vi just så om vi inte har möjlighet att sudda ut det vi skrivit, vi stryker ett streck över det.

Jag älskar intensiteten mellan Juliette och Adam, Juliette och Warner. Jag föredrar faktiskt den andre. Han känns mer äkta och mer passande för Juliette, kanske är det bara jag som gillar bad boys (som innerst inne är rädda små pojkar?) i böcker. Jag hoppas ändå att Warner får mer plats i kommande böcker och att det blir mer av det passionerade. För jag kan behöva lite passion i mitt liv.

Mörkersikt – annorlunda sagor om kaos av Johannes Källström

Vad händer när människor i en modern och normal verklighet förlorar fotfästet?

När högre, lägre eller yttre makter kryper närmare och förgör. Johannes Källström utforskar gränserna i sju berättelser av skiftande karaktär, alla med det gemensamma att de är skrämmande och kittlar fantasin. Det är inga barnsagor som berättas i Mörkersikt, men barnahjärtat i dig kommer kanske att bulta igenkännande när historierna hittar sin botten i gamla folksagor.

Det här är Johannes Källströms debutbok och jag läste den efter hans andra bok Offerritsom jag för övrigt fann både spännande och annorlunda för att vara en svensk bok i den här genren.

Den första novellen i Mörkersikt, Ett osedvanligt lyckat köp, var inte någon höjdare för mig personligen. Jag har läst för många spökhistorier och fått höra skräckisar berättade för mig om just det den handlar om. Har även skrivit en egen novell med samma tema. Känns lite uttjatat även om jag tyckte om karaktärerna och allt egentligen fram till slutet som var föga överraskande. Ingen novell som fick mig att känna ett sug efter att kasta mig in i nästa kanske, så det var ingen solklar start på boken.

Spegel, spegel på väggen där som den andra novellen hette tyckte jag var svår att ta sig in i. Handlingen den kretsar kring känns passande då de flesta av karaktärerna i den känns onödiga, poänglösa nästintill fram till de som presenteras sist. Den hade blivit betydligt mer spännande om den hade kortats ner en aning.

I och med En alldeles makalös resa så blir det bättre och bättre, nu har jag kommit in i boken på riktigt och jag tycker om novellernas gemensamhet nämnare Owe Tycho som jag lärde känna i Offerrit. Att läsa den här boken känns som att läsa en prequel och det är riktigt spännande. Jag vet vad som komma skall men inte hur det kommer ske. I den här novellen så gillar jag det mesta, men som med de tidigare så kunde den varit något kortare. Drömbitarna kändes onödiga i min mening. Det blev knappast läskigare.

Törnrosa hade en av mina favoritkaraktärer i hela samlingen. Den hade en väldigt bra början och handling, men den tog inte den vändningen jag hade hoppats på. För lite saga och för mycket action kan man säga. Annars är jag inte förtjust i de här typen av slut.

Den lilla, lilla Rödluvan och människans bästa vän är min favorit och längst av alla noveller i boken. Äntligen lite mer snack om kåta gubbar, en ung kille och en kvinnlig huvudkaraktär man kan relatera till. Nu kommer vi till det jag väntat på och jag gillar det. Allt klickar och jag tycker att boken borde avslutats med denna, istället så kommer den väna novellen En saga i Allhelgonatid som var på tok för snäll för den här boken.

Sammanfattningsvis så fanns det en massa stavfel och saker som kunde ha gjorts bättre – anställ mig som korrekturläsare! Jag märker av fel även när jag bara nöjesläser. Jag gillar egentligen inte att läsa noveller, mest på grund av att jag oftast vill ha mer än en författare kan ge mig på så få antal sidor. Fast jag gillar Stephen Kings noveller, John Ajvide Lindquists och nu även Johannes Källströms.

Recensionsex från Massolit förlag.