Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver

Man vet aldrig vilken dag som blir ens sista

Det är den 12 februari, fredagen före Alla Hjärtans Dag, och skolan firar ”Cupid Day” med att eleverna skickar rosor till varandra. En toppendag för Sam och hennes kompisar – de är skolans fruktade innegäng och får flest rosor av alla. Dagen avslutas med en stor fest. Klockan 00:40 dör Sam. Hennes liv är slut, över, finito. Allt blir svart. Men så ringer väckarklockan och det är den 12 februari. Igen. Var allt en mardröm? Nej, tyvärr inte. Men vad är det då?

Äntligen får jag läsa en ungdomsbok igen. En ny och tjock bok på svenska. Det var länge sen. Riktigt skönt att få komma tillbaka till det jag trots att tycker bäst om att läsa. En bra översättning är det också. Som flyter på så pass bra att jag läser igenom boken på tre långa sittningar – eller liggningar då jag låg fastklistrad framför boken i sängen när jag kände mig sjuk.

I bokens början så är huvudpersonen Sam en väldigt osympatisk person som väljer att följa sina vänner blint utan att ifrågasätta eller tänka efter. Hon orkar helt enkelt inte bry sig om vad det hon och hennes vänner gör har för effekt på andra i deras omgivning. Känner man inte på sig att författaren kommer följa det klassiska askungemönstret (då en person visar sig vara någon helt annan innerst inne eller ändrar helt på sitt sätt att tänka och agera) så känns början inte särskilt spännande. Den 12:e februari var i det första kapitlet en ganska trist dag så jag tycker verkligen om de efterföljande då man får veta mer, hur saker och ting förändras och hur karaktärerna uppför sig annorlunda trots att det bara är Sam som ändrar på historien.

Allt eftersom så växer boken i mina ögon. Jag älskar den söta och udda killen Kent och Lindsay har mer djup än man först kan ana. Lite trist att jag inte känner ett dugg för Juliet hon som ändå ska vara en stor del av historien känns inte tillräckligt intressant. Det finns många tjejer som Juliet, så kallade ”mobboffer” som får ta en massa skit bara för att de finns där. Men Juliet och hennes liv, bakgrund och familj hade gärna fått ta mer plats.

Populäritet är överskattat. Jag har haft vänner vars enda mål och önskan i skolan har varit att bli populära – man undrar varför de då hängde med mig, den minst intresserade av populäritet. Larv och idioti om ni frågar mig. Det är uppenbart mer vanligt och öppet med det i usa än här, men allt som kan frambringa minsta form av mobbning bör förkastas och har man chansen så ska man ta ner dessa populära individer på jorden med en smäll.

Men tillbaka till boken. Jag skulle inte ha något emot att få veta om när jag skulle dö – om jag fick samma förutsättningar som Sam, då jag kan få chansen att ta farväl av allt, göra om och göra rätt för mig.

Det är väldigt sorgligt och man får en klump i halsen av att sätta sig in i en liknande situation, men samtidigt så är en gnutta hopp bättre än ingenting. Man kan inte hjälpa att hoppas att Sam ska lyckas rädda sig själv från det oundvikliga även om det skulle bli på tok för sockersött och tråkigt – det bästa i boken tyckte jag var bitarna med Kent och Sam. Avskydde Rob och de andra ytliga karaktärerna. I slutändan tyckte jag att alla upprepningar av den 12:e som Sam fick uppleva tillsammans bildade det perfekta slutet. Inte var för sig, inte den sista. Alla.

Jag måste få läsa författarens kommande bokserie. De låter som lika spännande och läsvärda böcker.

Recensionsex från Bonnier Carlsen.